Finlandssvenskan rensas inte längre bort i Sverige – en ”kolonial” attityd till språk funkar inte i dag – Kultur och nöje – svenska.yle.fi

Det finns inga belägg för att finlandssvensk litteratur måste rensas från dialekt och slang för att gå hem i Sverige. Tvärtom uppfattas finlandssvenskan som lite spännande, enligt forskning och förlag.

I en kortlivad litteraturdebatt i mitten av mars förnekade författaren Nilla Kjellsdotter att språket i hennes senaste bok skulle ha redigerats och ”försvenskats” av hennes svenska förlag.

Och det finns ingen orsak att tvivla på henne, eftersom allt tyder på att en sträng språklinje på förlagen inte längre existerar.

Det var sämre förr, det ska sägas. Redan på 1800-talet och i viss mån ända in på det nuvarande millenniet kunde svenska utgåvor av finlandssvenska böcker vara redigerade så att finlandssvenskt språk försvunnit.

Flera böcker med finlandssvensk karaktär kunde sågas i svensk press. Så sent som i november förra året uttrycktes oro för dessa fenomen i en artikel i Dagens Nyheter.

Men med åren har det mest försvunnit, säger Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Albert Bonniers Förlag som ger ut flera finlandssvenska författare i Sverige.

En av anledningarna till att till exempel Westö når ut bra i Sverige är för att folk är nyfikna på det Finland han beskriver.

Daniel Sandström

– Jag jobbar med Kjell Westö, och han har berättat att förr, kanske för 15 år sedan, så fanns det en tendens att ta bort vissa uttryck som kunde uppfattas som märkliga för en svensk publik. Men jag uppfattar det som en gammal norm, säger Sandström.

– Att vi skulle ”tvätta” språket eller dialekterna känner jag inte till, och det är inte redaktörernas uppdrag.

Och varför skulle egentligen finlandssvenska vara mindre välkommet än andra språkliga varianter? Kjell Westö, Ulla-Lena Lundberg, och Edith Hammar har väl lika stor rätt att leka med språket som Zlatan Ibrahimovic och Jonas Hassen Khemiri?

– En av anledningarna till att till exempel Westö når ut bra i Sverige är för att folk är nyfikna på det Finland han beskriver. Och den nyfikenheten går ner på språknivå. Det är inte samma språk men folk tycker det är ett vackert språk.

Enligt Sandström kan nog besvärliga ord eller uttryck diskuteras, men det gäller inte bara finlandssvenska författare utan alla.

Forskningen visar att det aldrig var jättevanligt

Även forskningen bekräftar det som Daniel Sandström säger. Rikssvenskarna läser i regel nog litteratur med finlandssvenska ord och uttryck, även om finlandismer eller andra språkliga säregenheter som försvunnit ur ”sverigesvenskan” kan skapa vissa problem med förståelsen.

Debatten kring det här kan sägas vara ett internt hjärnspöke i Svenskfinland.

Jag känner inte igen den här koloniala attityden att ”ni måste prata som vi”.

Daniel Sandström

Charlotta af Hällström-Reijonen, föreståndare på den svenska avdelningen på Institutet för de inhemska språken, myntade 2007 begreppet ”det sverigesvenska förlagsargumentet”.

Begreppet syftar på debatten om huruvida svenska förlag kräver ett ”korrekt” språk, det vill säga fritt från regionala särdrag.

Hennes forskning visar att man är mindre negativ till finlandssvenskt språk i Sverige än man här hemma trott.

– Visst har man redigerat finlandismer, men i mindre grad än man kanske skulle förvänta sig. Förläggare i Sverige förhåller sig på samma sätt till finlandismer som till andra avvikande drag. Att de inte behöver vara ett problem, men att de ska vara medvetna.

I sin avhandling från 2012 tittade af Hällström-Reijonen på äldre exempel på redigering av finlandssvenska texter. Förr var det vanligt med redigering, till exempel i den svenska utgåvan av Karl August Tavaststjernas Lille Karl för hundra år sedan.

Där af Hällström-Reijonens avhandling faller under paraplybegreppet språkforskning, angrep journalisten och forskaren Tomi Riitamaas avhandling från 2021 ämnet från en litteraturvetenskaplig vinkel.

Riitamaas forskning, den enda översikt av problematiken som gjorts, visar att finlandssvenskarna oftast är betydligt mer kritiska mot den ”egna” litteraturen medan Sverige är mer förlåtande, och tycker det finlandssvenska är lite häftigt.

Han lyfter till exempel upp recensioner av Ulla-Lena Lundbergs Marsipansoldaten (2001): de finlandssvenska recensionerna uttryckte alla en oro för hur språket i boken skulle tas emot i Sverige, medan alla rikssvenska recensioner enligt Riitamaa var positivt inställda till språket.

Det här verkar vara ett skolexempel på hur verkligheten ser ut.

Det handlar om en allmänt ökad demokratisering av språket sedan 70- och 80-talet.

Charlotta af Hällström-Reijonen

Enligt af Hällström-Reijonen har tron på det sverigesvenska förlagsargumentet varit överdrivet.

– Jag tror att vi finlandssvenskar är lite självcentrerade med ett lillebrorskomplex, säger af Hällström-Reijonen.

Den strikta språkregleringen från 1920-talet har minskat med demokratiseringen av samhället och språket. Språkvården har blivit mer tillåtande, säger hon. Då språkvården blir öppnare syns det efter ett tag även i skönlitteraturen, även om språkvården inte direkt blandar sig i just den språkanvändningen.

– Det har blivit en liberalare inställning till dialekter, inte bara i fråga om skönlitteratur, utan också annars. Det handlar om en allmänt ökad demokratisering av språket sedan 70- och 80-talet.

Daniel Sandström på Albert Bonniers Förlag håller med. Han tycker inte att förlagens eller författarnas uppgift ska vara att predika en enda version av det svenska språket.

– Jag känner inte igen den här koloniala attityden att ”ni måste prata som vi”, säger Sandström.

– Du pratar med en skåning, och jag tänker aldrig medverka för att upprätthålla en ”riksnivå” som alla andra ska uppnå. Låt mångfalden leva.

Charlotta af Hällström-Reijonens och Tomi Riitamaas avhandlingar hittar du genom forskningsdatabasen Researchportal eller genom att klicka på deras understreckade namn ovan.